2015 (eller "Näe, det är inte så bra nu")
Hej igen, bloggen. Detta kan mycket väl bli mitt sista inlägg någonsin med dig.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. 2015 har varit ett väldigt speciellt år. Min spontana känsla vid tanken på allt som hänt under det gångna året är obehag, och "hujja, aldrig mer". Jag vill lämna 2015 långt bakom mig så fort som möjligt. Jag vill ta mig ut ur personen som året gjort av mig. Eller kanske förbättra den? För trots allt det jobbiga jag varit med om i år så har det mesta kommit med en del lärdomar.
2015 var året då jag flyttade hela min legosamling till ett nytt ställe, gick med i Unga Feminister, inledde mitt första förhållande, började ta körlektioner, kom 45 min sent till skolan flera gånger i veckan, hade ångest över min relation till vänner och dåvarande flickvän, byggde en dator för första gången, sommarjobbade för Konstmuséet i Norr, promenerade asmycket, misslyckades med både teoriprov och uppkörning, avslutade mitt första förhållande, gick med i Kiruna Konstgille, fick erbjudande om att jobba tillsammans med en professionell animatör på diverse kortfilmer, började tillsammans med min kompis att sätta ihop en koncert som vårt gymnasiearbete, hamnade på akuten, låg på en sjukhussäng och funderade över livet, tackade nej till animationsarbetet, tog paus från konstgillet och körkortsplugget, låg i sängen och läste en Webcomic, spelade spel, tog det lugnt, kände mig uppgiven, kände mig lost.
...Och typ så känner jag fortfarande. Lost åtminstone. Hela 2015 har varit genomsyrat av känslan av att inget känns kul längre. Jag har haft mycket att fundera på och oroa mig över, framtiden, relationer, färdigheter, möjligheter, ansvar, motivation, mening. Det har tärt en hel del på mitt självförtroende. Jag har många gånger under året önskat att tillvaron kunde bli som sent 2013 och tidigt 2014 igen. Hela årskurs 1 på gymnasiet plus det sommarlovet i princip. Jag har nog aldrig tidigare varit mer trygg i mig själv än jag var då. Att fatta beslut och bara leva livet var så mycket enklare när man inte tänkte om och oroade sig fem gånger om vid varje litet hinder. Så hade jag gjort hela livet fram till dess att jag började gymnasiet, sedan släppte jag det i ett år, och sedan så började det igen. Och just i denna stund så sitter jag här och känner mig ungefär lika orolig och medveten om mig själv och hur jag ser ut och uppför mig som för tre år sen, och längre tillbaka.
Äckligt jävla medveten.
Men denna känsla är inget jag inte kan åtgärda. Åtminstone tror jag det. Jag kan aldrig gå tillbaka till 1:an. Det har redan hänt. Och även om jag fick valet så skulle jag nog inte göra det. För jag har lärt mig så himla mycket sen dess. Och lösningen på min ångest är nog inte att leva på lyckan i det förflutna. Utan att skapa ny lycka i nutiden.
Det kommer bli svårt. Jag står inför en hel del svåra utmaningar det här året. Jag vet inte om jag kommer att kunna bli lika glad och självsäker som jag vill på ytterligare ett år. Men jag vet att livet har mening, och att om jag redan har mått bra en gång i livet, så kan jag må lika bra igen. Jag måste bara prova nya metoder för att komma dit.
...Nu inser jag att jag använde en lista för att sammanfatta mitt år förra året. Och trots att jag redan har en färdig avslutning på detta inlägg så tycker jag att vi kör listan ändå, i.o.m att detta kan vara det sista inlägget någoonsin på bloggen. Trippy.
... eller näe, fan, jag kom just på hur jävla lång tid det tog att fylla i den, och jag skulle bli tvungen att upprepa mig en massa, så nä, det får fan va, hoff.
Hursomhelst, ska jag vara ärlig, efter att nyss ha kollat tillbaka i arkivet, så inser jag att jag har ju faktiskt haft bekymmer och oro hela tiden, även under det lovprisade första gymnasieåret. Jag tror helt enkelt att det är helt nya bekymmer jag stött på. Större sådana. I år är trots allt året då jag slutför min pliktskyldiga skolgång. Det här är året då jag tekniskt sett verkligen blir fri, om jag tar möjligheten.
Och nog fan ska jag klara det, och klara det bra! Onward to the future! Yarr!
Jag låter LIGHTS avsluta mitt 2015, samt troligen hela bloggens liv. Vi syns, människor. Någonstans. Någon gång. (troligen i skolan, för, liksom, det är bara folk jag känner irl som läser här ändå, så aa, mm. Yep).
Det är bra nu
Under hela min bloggs livstid har det alltid varit väldigt vanligt med deprimerande och klagande texter i dess inlägg. I 90% av fallen då jag faktiskt tagit mig för att skriva här, så har det alltid varit just för att jag inte mått bra, av en eller annan anledning, och under den korta period då jag försökte mig på att producera ett inlägg om dagen så fanns det alltid något bedrövligt att flika in med.
Det är bra att berätta om sina problem, oavsett hur stora eller små de är. Man kan berätta för någon annan, över internet eller ansikte mot ansikte, men man kan också berätta för sig själv, i en dagbok, eller på en ensam och övergiven blogg, i sistnämnda fall oftast med det lilla hoppet att någon kommer över ens orosutläggningar, och kan känna empati. Uppmärksamhetssökande skulle vissa kanske säga; men det är inget konstigt med att vela bli sedd, vare sig det är för sina positiva egenskaper, eller svårigheter. Men mer om det en annan gång.
Hursomhelst, min och många andra svenska tonåringars vardag må vara jobbig. Det har den alltid varit, och det kommer den alltid att vara. Problem uppstår för alla, i olika grader av allvarlighet, och alla tar den hjälp de behöver för att hantera besvären, vare sig det är hjälp av andra personer, amatörer som professionella, egen självhjälp i form av reflektioner, och att ägna sig åt sådant man tycker om, eller både och. Jag kan inte tala för någon annan än mig själv när det gäller effektiv hantering av motgångar i livet. Jag vet bara vad som passar bäst för mig. Dock vet jag att vi människor, trots våran unika status, har väldigt mycket gemensamt, och jag tror därför att det som funkar för mig även kan funka för väldigt många andra.
Kort sagt, det som en gång för ca. ett och ett halvt år sedan fick mitt humör, min tillvaro, och mitt självförtroende att alla snabbt vända mot det bättre på en gång, var insikten om att jag har det väldigt bra. Jag har mat, vatten, tak över huvudet, familj och vänner som uppskattar mig, samt en stor frihet att göra vad jag vill.
En Amerikan jag känner blev av med alla sina college-stipendier, är svårt sjuk, och har stora skulder som han inte kan betala tillbaka. Ändå ägnar han sig hängivet åt konst, skrivande, och musik, och skapar beundransvärda alster, trots sina många svårigheter i livet. På gatorna i Sverige, och även i min hemstad, sitter människor ute i kylan och ber om pengar, de allra flesta EU-medborgare som blivit svikna av sitt egna lands regering, och tar sig hit i desperation för att skrapa ihop den försörjning de blir nekade i sina hemtrakter. I Syrien och Irak är det krig, likaså i Ukraina. Kriser jag tyvärr inte är nog påläst om, men som ändå utgör en direkt livsfarlig situation för dem som befinner sig där, och kanske har gjort det hela livet.
Och så sitter jag här, och klagar på hur jobbigt det är att skriva mejl till organisationer, att söka jobb, eller att plugga körteori. Jag tänker på hur jag valde fel ord när jag diskuterade med någon, eller hur dålig jag var i Volleybollsmatchen på idrotten idag. Helt klart finns det värre saker som hade kunnat hända.
Nu vill jag dock klargöra att jag inte anklagar någon för deras känslor. ingen alls. Vi kan inte alltid hjälpa hur vi känner, och inte ville man väl äta den "äckliga" maten i skolan bara för att fröknarna sa åt en att "tänka på barnen i Afrika" när man var liten. Det tog över tio år innan den frasen skulle komma till nytta för mig. Innan den faktiskt skulle få mig att må bättre.
För oavsett hur dåligt med mat det är för barnen i Afrika så kommer maten i skolan inte att smaka något bättre. Men det man kan lära sig av uttrycket är att äta maten ändå, eller åtminstone äta så mycket som möjligt, och på så vis visa sin uppskattning av den. Maten blir inte godare. Men man lär sig att hantera den.
Och på exakt samma sätt fungerar det med många andra små vardagsbekymmer i livet. Jag tycker fortfarande att körteorin är dötrist. Jag ogillar fortfarande Naturkunskaps och Idrottslektioner, och jag gruvar mig fortfarande över hur jag bemöter folk, eller hur de dömer mig som person. Men vetskapen om att jag fortfarande kan leva mitt liv, och dessutom njuta av det, kan göra alla dessa problem så mycket mer uthärdliga.
Och om inte det jobbiga blir lättare, så kan det roliga bli ännu mer roligt, och på så vis blir det svåra också mer lätthanterligt som följd.
Ännu en gång, det här är ingen anklagelse, eller uppmaning till att någon bara ska "rycka upp sig", eller "sluta svamla". Som jag sa i början, så är alla i olika behov av olika hjälp, och bara man själv vet vad som egentligen hjälper och inte. Men oavsett om problemen är små eller stora, så vill jag gärna förmedla budskapet att det kanske inte är så hopplöst som du tror. Eller att DU inte är så hopplös som du tror. Hinder i vardagen som inte tillhör den idylliska normen om hur ett perfekt liv ska vara kan få folk att känna sig sämre, och mer begränsade än vad de egentligen är. Medan det enda som faktiskt spelar roll är att du gör det du vill göra, samt att du inte medvetet sårar någon annan. Problemen får finnas. De får ta sin tid att lösa sig, och behöver inte upplösas så fort någon nämner kriget i Syrien. Men insikten om att kriget finns där, om att människor lider på sätt som du aldrig ens skulle kunan tänka dig, kan göra att du inser värdet av ditt och andras liv, skiter i alla normer och ideal, och bara agerar efter hjärtat. Problemen du har i livet må vara jobbiga. Men de ska aldrig få dra ner dig så pass att du inte tillåter dig själv att må bra. Och framförallt ska ingen annan få dra ner dig på grund av dem. So what om du var sämst i laget på Volleybollen? Det må vara småtrist för stunden, men inte mer än så, och ifall någon hatar dig för att du missade varenda boll så är det de själva som har ett eget problem att ta itu med, och inget du är skyldig att belasta ditt liv med.
Jag har länge velat skriva det här inlägget, men har skjutit upp det gång på gång på gång, i väntan på en dag då jag ska känna mig helt "lycklig". Det roliga är dock att i.o.m det beteendet så missar jag min egen poäng. Mina problem och orosmoment finns kvar, och kommer nog alltid att göra det. Människor är så, tror jag, och oavsett om vår ständiga jakt på förbättring beror mer eller mindre på biologi eller det kapitalistiska systemet, så är det inget tankesätt jag kan ändra på bara i en handvändning.
Det jag dock kan göra, i och med att det aldrig nånsin verkar bli sådär helt bra och perfekt, är att jag kan ta tillvara på, och njuta av varenda positiv stund, och glädjemoment i livet. Minnas de stunder som gav mig mer eller mindre lycka, och inse att i de här stunderna är nog livet så perfekt det kan bli.
Jag har mat, vatten, tak över huvudet, och en skön säng. Jag har en kärleksfull och tolerant familj. Jag har otroligt bra vänner. Jag blev nyligen ihop med den person jag allra helst vill dela livet med. Jag har gått med i ett politiskt ungdomsförbund. Jag har underhållning i mängder att ägna mig åt, och jag har möjlighet att utbilda mig, och bli nästan vad som helst. Ingen vet vad som kan hända imorgon. Så jag har inte råd att vara annat än tacksam för det jag har idag.
Det krävs mer än bara jobbigt plugg, ostyrigt hår, bristfälliga simkunskaper, och övertänkande för att hindra mig från att följa mina drömmar om att skapa film, att hjälpa folk som har det svårt, och att rädda världen. Jag hoppas innerligen att du, inför dina drömmar, också känner samma sak.
2014
Hejsan hejsan! Här kommer ett långt och narcissistiskt inlägg om det gångna året och vad jag hade för mig under det, så pallar du inte att läsa om någon annans personliga framgångar, motgångar, och livshändelser, avråder jag dig starkt från att läsa vidare.
Den sedvanliga bilden som summerar det år som varit. Mycket mer detaljrik och färgglad i år än någonsin tidigare skulle jag vilja påstå. Denna bild fick mig också att öppna upp ögonen för färg, så kanske blir mina framtida blyertsteckningar lite mindre svartvita. Jag känner mig alltid något skuldmedveten när jag lägger ner såpass mycket jobb på en bild som bara handlar om mig själv. Känns väldigt självupptaget av mig. Dock har jag väl bara jobbat på den i några timmar sammanlagt, under loppet av två dagar (vilket inte alls är så lång tid jämfört med den tid jag lägger ner på annat kreativt skapande), och p.g.a brist på frontkamera, men även, vill jag hoppas, en hel del disciplin, så tar jag i princip aldrig några selfies, vilket inte kan sägas om de flesta andra i min ålder. All min narcissism koncentreras alltså, och tar en visuell skepnad i slutet på varje år, istället för att den syns genom tio självporträtt om dagen. Det är jag nog rätt stolt över ändå. (även om jag säkert kommer ta enormt många selfies den dagen jag skaffar en ny mobil).
Som om en specifikt tillägnad blyertsteckning och skriftlig summering inte var nog, så kommer jag nu att blåsa upp självgodheten ytterligare genom att introducera något nytt: Nämligen en frågelista! P.g.a brist på källhänvisning från andra bloggares sida så har jag aldrig tidigare vågat kopiera en och prova själv, men som syrran säger så är det väl ingen som riktigt vet var dessa listor skrevs för första gången, och eftersom jag i princip pratar med mig själv här, så lär ingen upptäcka att jag använt deras lista förrän om ett decennie, minst.
Denna lista är i alla fall tagen från HEJ BLEKK, som i sin tur tog den från Julia Skott, och sen vet jag inte hur kedjan fortsätter.
Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?
Hmm... säkert massor av små och triviala saker, men b.la så gjorde jag min kebabdebut i år, och det var ju gott som in i helvete kan jag säga!... ok, det var väl ganska litet och trivialt det med... hrm, jag återkommer.
Aaah, justdet, jag vände ju ryggen åt Björn Söder för tusan! Han och Paula Bieler kom hit för att sprida deras (enligt mig) uppfuckade och sorgliga politik, och jag stod stolt tillsammans med vänner och obekanta, och tittade överallt utom på Sverigedemokraternas representanter. Med färgglada ballonger i handen tågade jag ner tillsammans med den nystartade RFSL avdelningen i stan, och deltog i ballongsläppet för att demonstrera kärlek och tolerans gentemot alla mina medmänniskor, och för att reta upp Björn en smula. ;) Såsom det gamla Brony-talessättet lyder: "I am going to love and tolerate the SHIT out of you".
Genomdrev du någon stor förändring?
Jag... eh... näe. Jag fortsatte väl som vanligt på det stora hela, förutom att jag gjorde klart en legofilm ordentligt för första gången på jag vet inte hur länge, och det b.la, gav mig ett nytt perspektiv på jobb, och att ha saker att göra.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej. Och jag skulle ha blivit rädd om de blev det...
Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?
Den tisdag jag tillbringade i Umeå tillsammans med mina klasskamrater, plus åk 1 och 3 av bildprogrammet. Vistelsen varade i ca. fyra dagar, och den andra dagen var då jag hade det som roligast.
Dog någon som stod dig nära?
Nope. Tack och lov för det.
Vilka länder besökte du?
Sverige...
Bästa köpet?
Mina Happy-Plugs hörlurar, definitivt. De var dyrare än andra hörlurar jag brukar köpa, och dessvärre var jag tvungen att köpa två identiska par under året, eftersom de inte visade sig hålla särskilt länge under mitt omhändertagande, men kvalitén alltså! Aldrig trodde jag att så små hörlurar kunde ha så bra ljud!
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Oja, många saker. Allt från att umgås med vänner och åka till Umeå, till att komma till nya insikter. Mer om det senare.
Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015?
Bättre självförtroende? Även om det förbättrats rejält under det gångna året så kan man aldrig ha för mycket av det. Eller jo kanske, men där är jag ännu inte på ett långt tag.
Vad önskar du att du gjort mer?
Sovit, antar jag. Och kommit i tid till skolan till följd av det. Will I ever learn?..
Vad önskar du att du gjort mindre?
Stressat? Oroat mig för småsaker? Ännu en gång, det har blivit betydligt bättre på den fronten, men jag har fortfarande mycket att jobba på.
Favoritprogram på TV?
Tittar inte TV, lol...
Nä men seriöst, tv program kan man ju se även på datorn, och även om de inte har varit många, så är det väl fortfarande My Little Pony: Friendship is Magic, och Ninjago: Masters of Spinjitzu.
Bästa boken du läste i år?
The Spook's Mistake, tror jag väl. Femte delen av Tretton i Spook's serien. Varmt rekommenderad till fantasy entusiaster.
Största musikaliska upptäckten?
Alestorm, utan tvekan. Jag vet inte vad exakt jag finner så förtjusande med dem och deras musik, men den får mig att bli glad, och glömma bort stundens små problem mycket bättre än någon annan musik jag lyssnar på. De har även fått mig att öppna ögonen för Metal genren lite mer, så det är också najs. Inget slår dock EDM, Synth, Chiptunes och andra elektroniska härligheter.
Vad var din största framgång på jobbet 2014?
Jobbar inte, loooooooooooooooo-
*ahem* Nå eh, jag sommarjobbade ju i tre veckor iofs, så aa asså... min största framgång var väl att jag inte sög så värst mycket som jag hade kunnat suga?
Största framgång på det privata planet?
Ännu en gång, filmjäveln:
Största misstaget?
Oj, blir nog lite för tungt att tänka ut det. Kan väl bara säga att jag önskar att jag hade umgåtts mer med vissa personer, kanske bemött folk på lite annordlunda sätt, osv. Ingen skada är dock skedd, och jag har inte tappat några vänner, men social interaktion är fotfarande något jag behöver jobba med, även om jag, likt så mycket annat socialt det här året, har förbättrat mig.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare, på det stora hela. Ingen jättestor skillnad jämfört med 2013, men definitivt jämfört med 2011 och 2012.
Vad spenderade du mest pengar på?
Lego, igen... Det är ju fint och så, men i år blir nog en ny dator det största inköpet, för omväxlings skull.
Något du önskade dig och fick?
Jag önskade mig böcker i julklapp... och fick böcker i julklapp... så det är najs.
Något du önskade dig och inte fick?
Massor av grejer, dock inte så mycket materiellt. Livet ser fortfarande inte ut som jag vill att det ska se ut, men kommer det någonsin att göra det egentligen? Jag har det fortfarande väldigt bra, så jag ska inte klaga.
Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
Eh, jaadu... spelade Oblivion i alla fall, mer minns jag inte.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Oja, men det är för mycket för att skriva här.
Vad fick dig att må bra?
Att jobba på filmen (även om det också kunde vara riktigt jobbigt), att umgås med vänner, att spela, att ta promenader. Det vanliga, ungefär.
Vem saknade du?
Sakna folk gör man ju lite närsomhelst i olika situationer. Och visst har jag saknat vissa under året, men vilka det var ids jag inte gå in på i detalj.
De bästa nya människorna du träffade?
En del av de nya ettorna på bildprogrammet, plus att jag förstärkte mina relationer med vissa klasskompisar, vilket också kan räknas som att träffa nya människor, på sätt och vis.
Mest stolt över?
Filmen.
Högsta önskan just nu?
Att jag ska bli klar med det här inlägget nån gång...
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Troligen inte skriva en sånhär lista. Det var rätt så jobbigt, men nu har jag provat på det också.
Hursomhelst, 2014 har varit ett intressant år, fyllt av många nya upplevelser och insikter, varav några tyngre sådana inträffade under årets allra sista veckor. Men kanske den viktigaste insikten av de alla, måste ha varit det faktum att jag gillar att ha mycket att göra. Tidigare har jag ju klagat otroligt mycket på bloggen om hur mycket jag har på agendan, och projekt som aldrig blir färdigställda, och om hur jag önskar att jag inte behövde göra nånting. När årets stora filmprojekt äntligen var slut efter nästan ett halvår, så var jag äntligen helt fri att använda min fritid som jag ville. Och jag fick inget gjort. Jag spelade inte ens särskilt mycket. Och när jag väl gjorde det så var jag inte nöjd. Jag ville göra något mer, insåg jag efter ett helt höstlov av deppande framför skrivbordet, och när min kompis sedan önskade sig en liten musikvideo i födelsedagspresent hade jag helt plötsligt ett uppdrag. Det var jobbigt att komma igång, och jobbigt att avsluta, men jag kände mig fortfarande glad. Jag gjorde nånting. Jag jobbade. Resultatet blev inte det bästa, men jag hade ändå lagt ner mycket tid och energi på den korta lilla filmen, och jag mådde mycket bättre än jag gjort på hela höstlovet, trots alla skoluppgifter som också började strömma in. Att jobba med något man tycker om kan vara jobbigt och utmanande. Men hellre lite utmaning än ingen alls. Efter det här året har jag fått lite mer förtroende för människans vilja att arbeta.
Så, vad händer härnäst? Ja, jag har inte direkt brist på saker att göra, det har jag sett till. Och oavsett om det blir ett medlemskap i Unga Feminister, eller en större satsning på Musik eller Skrivande, eller både och, så tror jag att 2015 kommer att bli ett spännande år, förhoppningsvis med många nya lärdomar. Jag gillar inte att försöka börja ett nytt liv bara för att det nyss blivit den 1:a Januari igen, men av en ren slump så var det just igår som jag bestämde mig för att ta fram syrrans gamla keyboard, och träna på piano. Kommer jag att fortsätta med det? Kommer jag att ge upp efter ett halvår? en månad? en vecka? Vem vet. Men jag vet i alla fall att jag ska försöka träna så mycket jag kan, och förhoppningsvis kommer det att ha varit ett bra beslut. Om inte så är det väl ingen riktig skada skedd. Då har jag åtminstone fått prova på något lite annordlunda, och fortfarande finns en hel drös med grejer som bara väntar på att jag ska ta itu med dem. Och i ärlighetens namn är det nog precis så jag vill ha det.
Jag vet inte.
Huh. Den bilden planerade jag inte att inkludera här i inlägget, men tydligen tänkte jag det senast jag försökte blogga, så nu får den pryda detta inlägg istället. En bild jag gjorde som en del av Equestria Daily's Newbie Artist Training Grounds III förra året. Undra när de har tänkt dra igång den utmaningen nu i år... bara två månader kvar, så bäst för dem att det blir snart...
Hursomhelst, hej igen bloggen! "Det är nog lika att jag slutar blogga, jag ser ingen mening med det längre. Speciellt nu när jag har så mycket annat för mig"... Ja så tänkte jag för bara mindre än en vecka sedan, men nu är jag här igen. Det visade sig att jag hade fel i mitt antagande, och min gamla teori stämmer fortfarande: "det kommer alltid ett tillfälle då jag måste skriva av mig". Och det tillfället var tydligen nu.
För det första, tillåt mig att slänga en video i ditt fejs:
Ja. Jag gjorde klart videon. Jag fucking. gjorde. klart. videon. den blev FUCKING KLAR!!! SERIÖST!! JAG KAN FORTFARANDE INTE FATTA, JAG HAR FAKTISKT GJORT KLART EN VIDEO JAG PLANERADE, UTAN STÖRRE AVBROTT MELLAN IDË OCH FÄRDIG FILM!! Och det tog mig sisådär ett halvår, MEN DET VAR DET VÄRT!!! YEEESSSS!!!!!!
...
Ahem, ja. Videon, är klar, uppenbarligen. Och det var väl det om detta. Det finns inte mycket mer att säga om den, förutom detaljer om arbetsprocessen, men det var inte det jag ville skriva om idag.
Snarare vill jag väl skriva om vad som kommer härnäst. Vad jag ska göra nu. Och lite hur det känns.
Och kanske lite hur saker känns i största allmänhet. Och blöh, jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Körkort. Ansvar. Plikter. Skolarbete. Politik. Åsikter. Vänner. Kreativa projekt... Spel.
Prioritering. Nödvändighet. Vilja. Välmående. Planering.
Allt detta har jag i tankarna... Och samtidigt som syrran skriver om hur hon känner sig vuxen, så är jag fortfarande alldeles för långt ifrån den känslan. Visserligen är jag tre år yngre, men jag blir 18 om drygt tre månader.
Tre. Månader.
Och jag kan fan ingenting!.. Jag kan inte planera, jag kan inte prioritera, jag har ingen koll... Och vi stoppar där, annars blir det för personligt.
Men det ska jag säga, att det är fan jobbigt. Det är jobbigt att behålla, och argumentera för sina åsikter, jobbigt att ta sig själv på allvar, få andra att ta en på allvar, och jobbigt att inte bara ge upp. Svårt att veta om man inte redan har gjort det. Om man inte gör tillräckligt, eller om man bara prioriterar fel.
Svårt med människor. svårt med vänner. svårt med ovänner. svårt med obekanta.
Härnäst ska jag, bland annat, börja skriva min första My Little Pony fanfic. Under tiden jag har lagt ner på att planera den, så har tankar om min egen vardag blivit alltmer framträdande, och invävda i funderingar kring mitt kommande litterära verk.
Är det värt att tro på något, trots att nästan ingen verkar hålla med? Om man är det minsta osäker på något, bör man genomföra det överhuvudtaget? Ja, försöka kan man alltid, men om man är mer än bara lite osäker? Blir det då bara en grej som har med stolthet att göra, ifall man håller sig fast i sin originella idé? Nej. Kanske inte helt. Visst har jag inte mycket belägg för att mitt tillvägagångssätt i en situation är det bästa, men jag har heller inte tillräckligt med bevis för motsatsen.
Trots detta är det inte alltid lätt att behålla lugnet, eller erkänna sin osäkerhet. Man vill vara säker. Eller ska jag kanske säga EN vill vara säker?
Detta är något jag gärna skriver ett eget inlägg om, men man vet aldrig hur lång tid det kan ta innan det blir av...
Är det värt att kämpa för något i blindo... att bygga upp något... att försöka så gott man kan... bara för att upptäcka att det man byggde inte ens hade en stabil grund, och att jag var den sista som insåg det när allt slutligen föll ihop?
Vad det än är jag bygger nu, så hoppas jag att skadan inte blir alltför stor, om, eller när, det rasar.
Inte helt relaterat till inlägget, men delvis. Som en del av planeringen av min fanfic så tittar jag nu på en del Friendship is Magic avsnitt igen, b,la de två sista avsnitten i senaste säsongen, och denna låt, som jag inte tänkte desto mer på första gången jag hörde den, har nu fastnat i mitt huvud. Känner igen mig i mycket av det Twilight säger. Skillnaden är väl att Twilight känner sig oduglig, även efter sina många prestationer, och vet inte om hon gjort bra ifrån sig trots hennes (,i alla andras ögon,) uppenbara kompetens, medans jag helt enkelt inte presterar dugligt, och inte har nån aning om hur fan jag kommer klara mig i framtiden. xD "I don't know how to travel to a future that I can't see", indeed.
Sommarlov!!....
Då har det alltså varit sommarlov i en helg ungefär, och imorgon börjar sommarjobbet... Woo. Lite försmak har man ju fått på ledigheten i alla fall, och i år får man ju jobbet överstökat lite tidigare, så man kan ägna sig åt annat. Animation till exempel. Om det blir samma film jag jobbar på hela lovet eller inte får vi se. Jag lovar inte att det blir något, men denna har jag jobbat på i snart två veckor sammanlagt, så det är alltid nåt...
Finish this video... or else.
Förra årets sommarjobb var faktiskt det som inledde min nuvarande blogg-epok. Ifall någon läste här under den tiden så kanske denna någon (,troligen ingen som fortfarande läser i alla fall,) kommer ihåg att jag inte trivdes speciellt bra på min arbetsplats. Det var ju trots allt så pass illa att jag började blogga igen, efter ett halvårs uppehåll. Och det krävs mycket för att jag ska börja blogga regelbundet, tro mig... I kanske två månader var jag helt ok på att skriva här, sedan övergick jag till ca. ett inlägg i månaden, och har fortsatt så fram till idag.
Tro det eller ej, men arbetsplatsen jag hyste sådan avsky gentemot för ett år sedan är precis den plats jag återigen börjar jobba på imorgon. Den påläste kanske anser mig vara masochistisk, men denna gång är jobbsituaionen markant bättre. Förutom förra årets erfarenhet har jag denna gång med mig två nära vänner som kommer att arbeta vid min sida under alla de tre veckor vi har framför oss. En klar förbättring sedan förra året. Låt oss hoppas att dessa förutsättningar håller bloggen fri från deprimerande inlägg i ett bra tag framöver...
Förutom jobbet så är ju skolavslutningen en nylig händelse. Det var något tråkigt att ta farväl av mina klasskamrater, även om vi bara skiljs åt i två månader. Förutom negativa förändringar nämnda i tidigare inlägg, så har detta skolår överlag fört många bra saker med sig. Nya vänner, nytt självförtroende, och nya perspektiv på saker och ting.
Vare sig det är en konsekvens av skolåret eller inte, så har jag fått mycket nytt att fundera på under de senaste månaderna, och många av dem gör sig utmärkta som framtida blogginlägg. så till alla tre personer som läser här, glöm inte bort att titta in på bloggen då och då. Ta med era vänner. Agreenarchive är inte dött än..!
ugh, den här bloggen är seriöst inkonsekvent...
Det är inte ofta jag hittar musik som faller mig i smaken av genren Metal, men Alestorm är definitivt ett undantag. Lagom melodisk musik med intressanta och roliga texter om pirater och deras äventyr. De har varit en stor del av mitt vardagliga soundtrack under de senaste veckorna, och kommer troligen att vara det även under jobbperioden.
Syns efter jobbet om inte annat...
Förändring
(skrivet 13/03/14, 14/03/14, 17/04/14, samt 01/05/14)
Jag borde egentligen inte skriva det här nu, både med tanke på vad klockan visar, och med tanke på mitt dåsiga tillstånd. Men, eftersom jag inte varit ordentligt pigg på länge, så kan jag väl lika gärna få det gjort nu, istället för om hundra år när jag äntligen fått ordning på min dygnsrytm.
För ett år sedan, när jag ännu gick i högstadiet, gick jag spänd genom korridorerna, med blicken fäst framåt, och en konstant oro i kroppen. Varje okänd elev jag passerade var ett hot, som kunde döma ut mig och förakta mig om jag skulle bete mig det minsta uppseendeväckande. Min stil och mitt utseende var redan illa nog. Ett år senare på gymnasiet kan jag sorglöst dansa fram genom korridorerna till ljudet av min kompis smartphone som agerar musikspelare i min huva. Vad hände där egentligen? Och varför mår jag fortfarande lika dåligt som jag gjorde för ett, eller kanske tillochmed tre år sedan?
Förklaringen är nog en mängd olika saker i kombination. Jag hade dels byggt upp stora förväntningar på min kommande gymnasietid under sommarlovet, och var fast besluten om att inte göra gymnasiet till en upprepnig av högstadiet. Jag hade också samlat modet att ta kontakt med det närmaste jag någonsin kommit till en idol, och denna person som redan hade inspirerat mig under en lång tid hade en ännu större positiv inverkan på mitt självförtroende nu när jag äntligen fick prata med honom.
Jag ville börja gymnasiet som en ny person. Någon som ohämmat kunde ställa frågor på lektionerna. Någon som vågade prata med alla klasskamrater, och med vilka andra bekantskaper jag än kunde stifta. Första veckan var givetvis jobbig. Men jag kunde inte ge upp så tidigt, och efter bara några dagar kände jag att jag trivdes med min nya klass bättre än jag trivts med någon annan klass tidigare. Jag hade en mer central roll i klassen än jag någonsin haft någon annan stans, och även om vi var och är en mycket liten grupp, så var det ändå väldigt stort för mig.
Jag hade inte varit såhär social och obrydd sedan lågstadiet. Jag fick folk att skratta, jag kunde prata med alla, och jag brydde mig inte ens hälften så mycket om vad alla jag passerade påväg till lektionerna tänkte. Jag hade lyckats. Men min plan hade kanske ändå fungerat lite för bra. Ju längre tid jag avverkade på gymnasiet, desto mer kunde jag känna den där osäkra niondeklassaren jag en gång var stirra ondsint på mig.
Innan jag fortsätter tål det att upprepas hur jag ständigt håller på med en mängd olika kreativa projekt samtidigt. Allt från att skriva berättelser till att animera en tecknad kortfilm, till att bygga ett stort legorymdskepp. Jag spelar även en mängd olika datorspel, och jag har även läxor och sysslor i hemmet som måste få plats på agendan. Såhär har det varit för mig väldigt länge. Jag har lovat mig själv att jag aldrig någonsin ska säga att jag har tråkigt, så länge jag befinner mig inom hemmets fyra väggar. Det finns alltid något att göra, och det kommer det nog alltid att finnas i en lång tid framöver.
Vad har då detta att göra med min skolgång under de senaste åren? Ja, förutom att skolan är ett moment som tar upp onödigt mycket tid och hindrar mig från att göra mycket av det jag vill, Så har min situation med fritidsaktiviteter försämrats, eftersom jag ständigt hittar nya saker, som 3D modellering, och musikskapande som jag vill prova på, oturligt nog i ungefärlig takt med mitt personlighetsskifte. Detta ger mig ännu mer att göra, ovanpå alla hemuppgifter som hör skolan till.
Om man tittar tillbaka till högstadiet så mådde jag inte särsklit bra. Jag var som sagt på helspänn konstant, och pratade aldrig på lektionerna om det inte var absolut nödvändigt. Jag var inte populär, och trots att jag föraktade många av mina klass, och paralellklasskamrater på grund av en undermedveten rädsla, så ville jag ändå imponera på dem. Och detta skulle jag en dag göra med hjälp av det jag var bäst på: att berätta historier. Att skriva, och göra film. Att visa mig fantasifull men samtidigt vettig, i kombination med min återhållna personlighet, skulle få mig att verka som en intressant person. Allt jag behövde göra var att få de där jäkla filmerna färdigställda någon gång, och sedan skulle jag dränkas i beröm och uppskattning... okej, så storslaget och egotrippat tänkte jag inte, men eftersom jag inte hade mycket mer att komma med än mina filmer och mina skriftliga verk så var det en stor dröm genom hela högstadietiden. En dröm som hänger med mig än idag. Kanske inte med exakt samma mål i sikte, men jag längtar ändå efter att få skapa något som kommer att ta min publik med storm. Att visa vad jag kan helt enkelt. Som ett bevis på att jag tillför något till den här världen...
Tyvvär så känner jag nu att den drömmen har åkt längre utom räckhåll.
Grejen är den att jag helt enkelt inte kan skriva längre.
Uppenbarligen kan jag fortfarande stava och uttrycka mig. Det jag har tappat är förmågan att skapa ett universum av en verktygslåda. Att få en berättelse om en man med en sko på huvudet att bli en kuslig historia om fångenskap. Eller så har jag bara tappat förmågan att övertala mig själv att jag verkligen kan det där.
Jag kommer aldrig på något bra längre. Inget ger mig den där gnistan och den där härliga känslan i magen av att ha fått en ny idé. Jag insåg detta senast vi fick möjligheten att skriva en novell i skolan. Jag fick ingen inspiration överhuvudtaget, jag blev inte nöjd med en endaste idé, och resultatet blev jämförbart med något jag hade kunnat skriva i 6:an.
Min misslyckade novell fick mig givetvis att vända mig om, se tillbaka på de gångna åren, och stanna där längre än jag vanligtvis gör. Långt där borta såg jag mig själv stirra tillbaka. Likt ett åskmoln och med förakt i blicken stod mitt förflutna där och uttryckte sin besvikelse.
Vi skulle ju aldrig bli som dom...
Vi skulle ju inte falla offer för grupptrycket, aldrig tappa vår förmåga att överanalysera, att se det djupa, onödiga, ologiska, men ändå så fantastiska i allt.
Vi skulle inte bilda några definitiva åsikter, vi skulle tänka oss för innan varenda mening, och inte bara säga saker enkom för att det passade i situationen, eller var roligt.
Men nu var jag där. Den del av mig som alltid längtat efter uppmärksamhet, umgänge, respekt och en plats i rampljuset hade tagit språnget över till andra sidan så fort han fick chansen, och lämnat den tysta, sura, och oroliga delen kvar. Det han inte insåg då var att han lämnat kvar en alldeles för viktig del av sig själv. I den nyfunna tillsynes trygga miljön, stod han nu utan det han så länge hållit så hårt fast vid. Förmågan att skapa historier.
Jag var tryggare i mig själv. Jag hade fått fler vänner, en bättre klass, och hade mycket lättare för kommunikation, både med främlingar och med mina redan nära vänner. Kort sagt hade jag fått i princip allt jag ville ha under högstadiet. Men med fler vänner och mer socialt umgänge kommer okså behovet att lyssna på alla, att lära känna dem, och att bete sig på rätt sätt, i så gott som alla lägen. För att vara mer social, måste man också vara mer alert. Med andra ord, det finns mycket mindre utrymme till att dagdrömma, och mina ambitioner att lära mig mer och prova på nya saker bidrog också med mycket nytt att fylla huvudet med. Något var jag tvungen att ge upp för att släppa in det nya...
Så varför blev det just historieskapandet? Varför får jag aldrig några bra idéer längre, och varför kan jag inte gå vidare, och fokusera på allt det nya?
I och med att mitt berättande var nyckeln till att nå mina drömmars mål i högstadiet så var mina historier en trygghet i den annars osäkra miljön. Jag definierade mig själv som en historieberättare, och även om jag inte var bra på matte, idrott, eller bara socialt umgänge, så briljerade jag alltid med mina svenska-noveller, och med berättelser jag tänkt ut på fritiden. Så länge jag var riktigt bra på det, så spelade mina bristande förmågor ingen roll. En dag, när jag gjort en långfilm, animerad, regisserad och med manus skrivet av mig skulle jag visa alla vad jag gick för. Att jag var mer än en tyst och trögtänkt grabb där i hörnet av klassrummet.
Problemet var att, när jag började gymnasiet och inte hade samma behov av bekräftelse längre, så låg fokus inte längre på att försöka bli accepterad, för det var jag redan redan, utan det låg på att umgås med mina nya vänner. Jag behövde inte längre avslöja min dolda talang inför en häpnande publik. Jag behövde inte min berättarförmåga. Så den försvann sakta men säkert, och jag märkte inget förrän det var försent.
Eftersom motivationen till mitt berättande hade varit till större delen att få något jag nu hade fått på annat sätt, så blev det just historieberättandet som tog stryk av alla nya intryck som kom i min väg på gymnasiet.
Om fallet hade varit sådant att jag hittat en annan passion i livet, och lämnat skrivandet bakom mig i dess ställe, så hade allt varit ok. Men jag saknar mina historier. Även om jag kan rita, bygga lego, och spela spel, så finns det inget som kan ersätta känslan av att ha skrivit ett nytt personligt mästerverk. Det märkliga är dock att jag inte har någon motivation att skriva. Det är ganska konstigt. Jag vill att jag ska vilja skriva, men jag orkar inte göra det... och ändå är jag inte nöjd. Det kanske är för mycket i huvudet. Eller så fick min senaste, misslyckade text mig att tappa all tro på min förmåga, samtidigt som jag längtar efter att bli så bra som jag en gång var... Det är märkligt.
En annan teori jag har, är att jag helt enkelt måste hitta något nytt som motiverar mig till att skriva. Kanske inte drömmen om bekräftelse av klasskamrater, utan drömmen om något annat mål, som mitt skrivande kan hjälpa mig att uppnå. Eller så är jag bara i en sådan period i livet, och inbillar mig att min brist på skrivkunskaper beror på något större, bara för att jag tänker för mycket... Och det är på sätt och vis bra, eftersom det betyder att jag inte tappat min förmåga att överanalysera.
En sak är i alla fall säker, och det är att även om jag är mera social och pratsam nu än jag var för ett år sen, så skulle jag mycket väl kunna skriva lika bra nu som jag gjorde då. Jag trodde t.ex att jag skulle förlora min fantasi när jag började spela badminton, men det gjorde jag verkligen inte. Man kan kombinera det mesta. Men vad det än är man kombinerar, så mår man inte alltid så bra av att kombinera för mycket, vilket jag troligen har gjort nu.
Kanske kommer jag kunna skriva igen. Kanske inte. Kanske blir jag plötsligt osocial och överger alla mina vänner, och rätt vad det är så berättar jag bättre historier än jag någonsin gjort. Eller så händer något helt annat, som blir minst lika oväntat som mitt personlighetsbyte förra året. Förändring är svårt att hantera, för även om man varit med om något jobbigt så finns det mycket ont som även för något gott med sig. Och ibland kan det lilla goda få större betydelse än man tror, när så mycket annat omkring en är så påfrestande.
Därför kan jag fortfarande må lika dåligt nu som då. Men Under tiden jag skrivit denna text så har jag både insett mitt berättelseproblem, och hittat en möjlig förklaring till det. så har jag tur kanske jag snart mår bättre igen.
Man vet som sagt aldrig vad som kan hända härnäst...
/ L-P
When structure falls, and all else fails...
...we will build it once again..?
Det gäller att ha en till liten hobby, någon annan person, eller andra planer och aktiviteter, men framförallt sig själv. Även om man inte vill ha ett så händelserikt liv, så kan insikten om att man ändå överlever räcka för att klara sig ur det mesta.
^ett uttdrag ur mitt svenska anförande som, förutom texten, gick rakt åt h-vete då jag hade missförstått uppgiften.
Så skrev jag om när jag blev tvungen att skiljas från min dator för första gången. Den tillfälliga förlusten av min trofasta laptop fick mig att bryta ihop värre än jag gjort på länge, eftersom den utgjorde ca 80% av min vardag. Jag spenderade de första dagarna liggandes till sängs med blicken fäst i taket, och känslor av sorg och saknad i huvudet. Jag kände mig även dum som reagerade så starkt på en trasig liten dator. Nog fanns det väl annat i livet, och det var ju inte direkt som om jag hade förlorat en annan människa?
Även om det fanns betydligt värre saker jag hade kunnat råka ut för, så hade datorn en enormt stor betydelse. Där fanns alla mina spel, alla mina filmprojekt, alla mina bilder, och allt detta med lite musik eller podcasts i bakgrunden. En komplett verklighetsflykt, och en nästan absolut nödvändighet för personen jag var på den tiden, och för den jag är idag.
Datorn var heller inte bara verklighetsflykt och tidfördriv. Den var hela min framtid. Den var min port in till världen, ett verktyg som kunde hjälpa mig att dela med mig av mina berättelser och filmer, och som slutligen kanske skulle förse mig med ett jobb, eller åtminstone med kritik av mina verk, och en möjlighet att utvecklas, och kanske till och med inspirera andra.
Utan den hade jag inget syfte. Utan den kunde jag inte bevisa mitt värde som person. Utan den var jag ingenting. Och utan den är jag nu igen.
Cirka ett år efter att ha löst mitt första datorproblem har jag nu stött på ett nytt. Ännu ett problem som kommer att ta datorn ifrån mig på obestämd tid. Denna gång med risk för förlust av viktiga filer.
Den välbekanta ångesten återvände, och allt kändes hopplöst, kombinerat med annat jobbigt jag redan gått och grubblat på. Men trots detta så var sorgen inte lika stor den här gången, och hur mycket jag än vill förneka det så kände jag faktiskt en smärre lättnad. Visst vill jag ha min dator tillbaka, och visst är jag orolig för mina filer, men samtidigt så har jag nu en anledning att ta en paus från allt mitt planerade skapande och nästan alla mina spel ett tag. En anledning att inte stressa upp mig över ett eller annat projekt som borde ha varit klart för så och så länge sen, och att inte skjuta upp allt jobb genom att spela, för nu har jag inget att skjuta upp. Jag kan helt enkelt inte göra någonting. Och trots mina ambitioner om feedback och ett framtida filmskapar eller författaryrke, så känns det här väldigt skönt.
Min hög med planerade projekt bara växer och växer, och skolan tar inte direkt någon hänsyn till det. Jag får alltså så mycket skolarbete att göra att jag inte orkar annat än att spela på min fritid, och på så vis blir mina kreativa projekt aldrig riktigt av. Nu kan jag varken spela särskilt mycket, eller jobba på något stort projekt. Jag kan göra något nytt på papper eller i lego, något oseriöst, något jag känner för, eller så kan jag bara chilla. Och även om jag får min dator fixad i veckan, så är det något jag verkligen borde ta mig tid att göra.
De omnibus dubitandum
Quidquid latine dictum sit, altum videtur...
Seså, hopp iväg till Google Translate...
...Eh. Jag har inte mycket att säga. Oftast tuffar bloggmaskineriet på bäst när dess kugghjul smorts in med tårar, men jag har inga att avvara för tillfället. I hjärnan rör sig endast trötthet och mild irritation, och inget av dessa passar särsklit bra som drivmedel till bloggen, så därför har den nu stått parkerad ett tag. Något som däremot ger en ordentlig skjuts är ju när man blir inspirerad att skriva om ett speciellt ämne, men det har inte hänt på ett tag, eftersom jag sällan kan summera mina åsikter om större ämnen på ett bra sätt. Jag är en tvivlande person, som rubriken antyder.
Grymt bra låt det där. Avslappnande och intensiv på samma gång. Ingen kanske lyssnar på låtar jag länkar från bloggen, men det är kul för mig att kunna gå tillbaka i arkivet om några år, och minnas ungefär vad jag lyssnade på vid vilken tidpunkt.
Never not chasing a million things I want
Asså jag är så jäkla djup så det finns inte. Erkänn.
(Citat från Tennis Court - Lorde).
För andra kvällen i rad, och säkert för sjuhundrafyrtioelfte gången sitter jag nu och är trött efter en natt av bristande sömn. Man skulle kunna tro att jag lärt mig vid det här laget, men bevisligen icke. Något säger mig att jag inte kommer att göra så mycket bättre ifrån mig på sömn-fronten idag heller. Det börjar nästan bli rutin att gå och lägga sig över en timme för sent....
Denna bristfälliga sömn underlättar inte direkt för mina ambitioner om att få mer gjort under dagarna. Speciellt inte nu när jag bestämt mig för att börja med en hel drös nya projekt, enbart på grund av att jorden snurrade ännu ett varv runt den brinnande himlakropp som lyser mig rakt i ansiktet mången deppig förmiddag.
Det nya året var en perfekt startpunkt för allt jag önskar att jag börjat med under 2013, och rätt vad det var hade jag dubbelt så många projekt på halsen, eftersom jag tydligen glömde hur mycket jag redan höll på med. Men nu är solen nere, så om 1-2 timmar är det hög tid för mig att sova. Så att jag får mer energi, och kanske kan skriva ett vettigt inlägg någon dag, istället för att bara berätta om min ointressanta dygnsrytm.
Why not?
Imorgon har vi terminens första simmlektion av (såvitt jag vet) fyra. Jag har bestämt mig för att göra bloggande dagen innan min absolut mest hatade typ av skoldag till tradition, med tanke på att jag bloggade dagen innan vi hade bad på skolan förra året, varpå jag försvann från bloggen, och inte dök upp förrän efter ett halvår. Det var kul, eftersom jag avslutade inlägget med att säga att jag skulle återkomma till bloggen såvida jag inte hade drunknat...
Denna gång är jag mer säker på att mitt bloggavbrott inte blir fullt lika långvarigt (,om jag överlever simningen vill säga).
Jag hade gärna sagt mer, men vill jag stiga upp i vettig tid imorgon bör jag nog avsluta omgående.
2013
För ungefär fyra dagar sedan var 2013 över, och 2014 tog sin början. Med denna första mening kan man nog ana att detta inlägg blir en lång och klyschig text om vad jag har gjort det gångna året, och det är precis vad det blir!
Om du inte står ut med att höra om andras personliga mål och tankar kring deras egna liv, så föreslår jag att du inte läser vidare. Med de orden kan vi nu börja summera år 2013.
Den sedvanliga bilden med mina största intressen och tidsfördriv under året. Jag började med dessa bilder 2011, så detta är den tredje jag ritar. Det ursprungliga syftet med dem var att påminna mig om det som ändå var bra med det gångna året, för att jag inte skulle deppa ihop helt. Eftersom 2011 var ett ganska dystert år för mig så passade ju konceptet bra just då, men 2013 har varit betydligt gladare än 2011, så jag får kanske ändra lite tema till nästa år och inkludera både positivt och negativt i bilden. Eller kanske bara fortsätta såhär. Jag vill trots allt inte att den ska bli för personlig (och det är nog med att jag alltid ritar mig själv i mitten), så personliga hobbies är ett rätt ok motiv.
2013 blev ett förändringens år, men det sa jag om både 2010 och 2011 också, så det gör väl inte 2013 särskilt unikt. Dock kan jag inte riktigt säga detsamma om 2012, som mest kändes som en förlängning av 2011. Jag lärde mig nya saker under 2011, och levde efter dem under 2012. Kanske kommer samma sak att ske med 2013 och 2014?
Precis som hösten 2011, så blir hösten 2013 en tid jag sent kommer att glömma. Bland ett antal olika händelser, så var skolstarten det mest minnesvärda. Jag utsattes för nya människor, miljöer och villkor, och allt detta fick mig att inse hur stressad och obekväm jag hade varit på högstadiet. För första gången på länge kunde jag nu sitta avslappnad på en lektion.
Under nians vårtermin, och under hela den övriga högstadietiden var jag tvungen att samla allt mitt mod till mig för att höja rösten över normal samtalston i klassrummet. Jag kunde känna mig ivägen och utstirrad var jag än befann mig, och att uppträda på grundentbalen med låten "The Ultimate Showdown" var bland det dummaste jag någonsin tackat ja till. I alla fall tyckte jag det då, och jag har fortfarande ingen aning om hur exakt jag lät där på scen, eftersom högtalarna var för långt utom hörhåll för mig. Av publikens applåder att döma så kan framträdandet inte ha varit allt för plågsamt att lyssna på, även om de bara hade givit mig, trummisen och gitarristen beröm för att vara snälla med oss.
Det faktum att jag inte riktigt bryr mig längre är ett personligt bevis på hur mycket jag har förändrats sedan dess. Jag skulle inte säga att jag har blivit en helt ny människa. men efter att ha kommit i kontakt med en person på internet som jag länge beundrat för dennes texter och konstverk, och efter ett ha gått ett par veckor i min nya klass, så har jag hittat nya sätt att hantera problem på, framförallt i sociala situationer. Bland annat är jag helt enkelt mindre brydd. Jag kan fortfarande bli nervös och börja tänka för mycket när jag är bland folk, men det förekommer mycket mer sällan nu jämfört med högstadietiden. Jag hoppas kunna förbättra mina sociala förmågor och mitt självförtroende ännu mer under 2014, men mer än så vågar jag inte hoppas just nu.
På den kreativa fronten var det ganska lågmält under större delen av 2013. Det mesta skapandet skedde under andra halvan av året och bestod av Equestria Daily's "Newbie Artist Training grounds III". (Ett event liknande min 30 day art challenge från 2012, fast med My Little Pony tema) och Filmen "Happiness, Love and Peace," ett skolarbete som jag tog allt för seriöst, och som förtjänar en bättre förklaring en annan gång. Under hela året jobbade jag även lite till och från på två filmer, en tecknad och en Stop-motion animerad. Ingen av de är ännu riktigt färdiga, och jag hoppas att det inte är för mycket begärt av mig själv att bli klar med åtminstone en av dem i år.
Just nu står jag inför ett år fullt av möjligheter till kreativt skapande, och alldeles för lite tid och energi för att hinna med allt jag vill. Under denna första tid på året måste jag nu välja ut exakt vad jag vill prioritera, och hur mycke tid jag har råd att lägga ner på allt jag vill hinna med. Jag misstänker att detta inte kommer att ge särskilt mycket mer tid åt bloggandet, så det blir nog inget regelbundet i år heller. Dock har jag som sagt ett antal ämnes- specifika inlägg jag vill skriva, så helt dött kommer det inte att vara här. Fortsätt gärna att besöka bloggen om du inte har något bättre för dig på dagarna. Man vet som sagt aldrig när det kan dyka upp något nytt här... Om någon skulle ha förslag på inlägg jag kan skriva så är det bara att kommentera. Jag skriver gärna om lite allt möjligt här, från mitt eget perspektiv, med mina egna åsikter om ämnet förstås.
Det var allt för denna gång. Om jag inte skriver något tidigare, så blir det åtminstone ett inlägg omkring den 14:e februari. Bye for now.
Avslutningsvis...
...har jag lite mer att ta upp innan det blir nytt år, och den obligatoriska summeringen av 2013 skrivs. Jag borde ha publicerat ca 2-3 inlägg sedan sist, men allt från lathet till förkylning har kommit i vägen, och när jag väl haft lite tid över har jag inte haft en tanke på, eller bara inte orkat skriva. Egentligen är jag ganska trött nu också, men vill jag ha detta sagt under 2013 är det nog på tiden att det sägs nu.
Julafton Har kommit och gått. Med sig förde den inget spektakulärt, men anledningen att jag nämner julen överhuvudtaget är den här filmen:
Jag skulle ha länkat denna på facebook och alla möjliga ställen, men dels laddade jag inte upp den i tid, och sedan var jag så upptagen dagarna precis efter jul att jag aldrig riktigt fick tillfälle. Det är hursomhelst en Julfilm inspelad i Minecraft som jag och min kompis Oliver gjorde strax innan förra årets jullov. Den var en del i ett större grupparbete på skolan, och jag har sällan tidigare varit så stressad som när jag satt hemma och redigerade den. Eftersom den ändå blev hyffsat bra med alla våra begränsningar i åtanke, och även om jag fortfarande blir lite stressad varje gång jag tänker på den, så betyder den mycket för mig. Se den nu om du inte sett den tidigare, eller bara vill friska upp minnet av den sedan julavslutningen 2012.
Det finns ytterligare en film jag inte har skrivit om ännu, som skulle ha fått sitt eget inlägg här på bloggen i början av december. Men nu har jag väntat lite för länge, så det sparar vi till 2014. Denna video är inte högtidsspecifik, så jag kan prata om den lite när som helst, och det duger inte att den delar inlägg med något annat ämne...
Jag har inte mycket mer att säga nu, men det kommer jag förhoppningsvis att ha under 2014. Jag har många intressanta ämnen att ta upp, så idétorka har jag definitivt inte. Det gäller bara att publicera allt i rätt tid, formulerat på rätt sätt, vilket är mycket lättare sagt än gjort. Ännu en gång, det här kan gå hursomhelst.
En ganska specifik grej jag vill prova, som inte kommer att kräva desto större anstränginng, är ju en såndär blogglista som folk publicerar på sina bloggar, där man svarar på frågor, och aldrig nånsin skriver var man hittade listan så att ingen annan kan ge ordentlig cred åt skaparen när man fyllt i den... Såvida det inte är bloggaren själv som hittar på listan varje gång, men det känns ju lite väl egoistiskt. Jag har sett åtminstone en lista användas på två ollika bloggar, så nånstans får man väl tag på dem... synd bara att ingen av dem länkade till originalet, i vanlig ordning.
Ifall någon som läser här vet hur man hittar dessa listor, (jag har redan googlat) eller har en egen som jag kan få besvara, så skulle jag vara mycket tacksam. Visst kan jag ju bara kopiera en som någon annan har fyllt i, men har jag möjlighet att ge cred för något så vill jag helst göra det.
Då syns vi väl igen år 2014 då. Hope I'll see you there.
/Agreenbrick
I couldn't wait 'til I got home, to pass the time in my room alone.
Hur tiden än går, och oavsett hur saker förändras, så kommer det alltid dagar där jag bara vill springa hem och stänga in mig på mitt rum (så gott det går att stänga in sig utan ett lås). Detta orsakas troligen av min brist på kontroll i vissa situationer, mer specifikt då jag är så lost att jag känner att jag inte hör hemma, och bara är i vägen var jag än råkar vara.
På den hypotetiska listan av mina mest hatade känslor ligger denna kontrollbrist ganska högt uppe. Jag kunde ofta känna såhär i högstadiet, vilket enormt försämrade min trivsel på skolan. Som det första stycket antyder så kommer jag nog aldrig att helt bli av med mina små fall av vilsenhet.
Nu kanske detta låter som ett allvarligt problem, med en tillhörande diagnos, men så är inte fallet vad jag vet, och det är inte direkt något jag lider av. Bara ännu en väldigt jobbig grej i livet. Jag skulle tro att det inte är ett särskilt ovanligt problem, och denna känsla i sin helhet går nog inte att namnge, eftersom den är en produkt av en mängd små och stora irritationer och funderingar, oftast i samband med (,eller ledande till,) trötthet. För mig i alla fall.
Anledningen till att jag skriver om detta är just för att känslan är återkommande, och jag känner igen den varje gång. Jag vill även försöka motverka att känna mig såhär i framtiden, även om det aldrig kommer att försvinna helt.
Detta är trots allt bara en av de många former som osäkerhet kommer i, och man kan aldrig bli helt säker på allt. Det är jag i alla fall ganska säker på.
Troligen inte en ny låt för någon, men detta är källan till rubriken. Låten är betydligt sorgligare än mitt inlägg, och hade kanske passat bättre till en allvarligare och mer deprimerande text, men det finns redan fullt av sorgliga låtar, och nu passade ju refrängen här så himla bra till ämnet.
/Agreenbrick
Can you hear me?
"Leave people with their thoughts to themselves and they go insane..."
Eller nåt i den stilen sa han.
Jag har faktiskt en hel del jag hade kunnat skriva, men jag gillar inte riktigt att behandla bloggen som en dagbok.
Dock så kan jag ju ändå skriva något nytt lite då och då, ifall någon ändå skulle läsa här någon gång, utan att ha blivit länkad. Tro mig, jag uppskattar varje läsare.
Jag är konstant på gränsen mellan att vilja ge bloggen en större plats i rampljuset, och att undvika att fiska efter uppärksamhet. Om jag bloggar sällan så behöver jag inte skriva om vad jag gör på dagarna, men då får jag heller nästan inga läsare, och det är ju det som är grejen med en blogg... Man tycker ju att jag bara kunde skriva dagbok, men trots min ovilja att dra till mig för mycket uppmärksamhet, verkar jag undermedvetet vilja synas mer än jag tror. Nåväl, det är väl tyvvär bara mänskligt antar jag.
Någonting jag skulle kunna dela hyffsat ofta är ju musik. Och eftersom ingen troligen kommer att läsa detta så kan jag ju ha lite låtar som inte nödvändigtvis talar till mig mer än på ett nostalgiskt sätt. För några år sen vill jag minnas att denna gick varm på radion, och mitt nyliga besök till Malmö fick mig att komma ihåg den. Inte min favoritgenre eller artist, men den är bra för vad den är.
Då hörs vi väl om inte allt för länge hoppas jag. Var aldrig rädd att kommentera, det kan göra min dag. Även hatkommentarer. tror jag. Det har faktiskt aldrig hänt, så jag vet inte. Jag föredrar snälla och/eller konstruktiva och intressanta kommentarer, men bara nån visar att de faktiskt läst det jag skrivit så blir jag nöjd.... hejdå
/Agreenbrick
...va?
Jag rekommenderar att du läser gårdagens inlägg, "Liten berättelse utan titel.." innan du börjar läsa här. Detta är nämligen min egen förklaring av berättelsen i det ovannämnda inlägget, men risken att någon hittat hit utan att ha följt länken till just det inlägget är ju inte så stor.
Hursomhelst, Det jag blev mest nöjd med i berättelsen var ju som sagt idén. Denna historia kommer jag nog att skriva om som en novell när andan faller på, eftersom produkten av de fyra dagarna jag hade på mig inte nådde upp till mina förväntningar.
Det jag bestämde mig för att skriva om var någon som hade blivit utelåst av sin rumskompis/ bästa vän/ delägare av huset. Denna andra person skulle i slutet av berättelsen visa sig vara huvudpersonen själv. På så sätt ville jag visa ett exempel på hur man kan vara missnöjd med sig själv, och ungefär den skuld man kan känna när man har prioriterat fel saker. Möjligen även hur svårt det kan vara att hålla ihop sig själv och sin personlighet, till den grad att man till slut inte riktigt vet vem man är. Man blir så distraherad av något nytt att man glömmer bort sitt "andra liv", och man känner sig nästan som en annan person. Detta ville jag visa bokstavligen i denna berätelse.
Även om det här var den mest realistiska berättelse jag skrivit på länge så var jag inte så väldigt noga med att hålla den logisk ifall något kunde berättas bättre på ett orealistiskt sätt. Jag bestämde mig aldrig för om huvudpersonen led av någon speciell psykisk sjukdom eller inte. Möjligen av Schizofreni, eller mer troligt Dissociativ identitetsstörning, om jag och Wikipedia förstår betydelserna av respektive sjukdom rätt. Vill man se på det realistiskt, så är huvudpersonen troligen sjuk på något sätt, eftersom en helt frisk person med lätt oro för att komma försent till jobbet, eller ångest över att prioritera fel och ta dåliga beslut knappast drar den omedelbara slutsatsen att hen blivit utelåst av en oexisterande person, istället för att bara leta efter nyckeln i andra fickan...
Så där har ni det. Om någonting var oklart är det bara att kommentera, så kanske jag kan ge en bättre förklaring. Jag var som sagt inte nöjd med hur berättelsen blev, men detta var vad jag hoppades att läsaren skulle komma fram till utan att jag skulle behöva skriva det ordagrant.
/Agreenbrick
